Anförande vid Kulturpolitiskt toppmöte

Anförande Kulturpolitiskttoppmöte Helsingborg 27 maj 2026

Med utgångspunkt i nära tre decenniers utveckling ger Sophia Alexandersson oss en kulturpolitisk rapport där hon genom sitt anförande vid Kulturpolitiskt toppmöte synliggör glappet mellan ambition och genomförande, och pekar på vad som krävs för att rättigheter ska bli verkliga möjligheter till utbildning, arbete och konstnärlig utveckling.

Jag vill göra denna inflygning i form av en betraktelse av kulturpolitikens praktik utifrån konstnären som försvann i systemet. Detta för att försöka belysa vad som händer i mötet mellan politiska intentioner och de villkor som faktiskt bär eller begränsar ett konstnärskap. Jag gör inget anspråk på att vara heltäckande, vetenskaplig eller felfri.

Låt oss börja i året 1998. Då publicerar Statens kulturråd Funktionshindrades tillgång till kultur. Kartläggning och handlingsprogram. Här framkommer det tydligt att utgångspunkten är att personer med funktionsnedsättning skall ha tillgång till samma kultur som andra. Och i kapitlet om eget skapande benämns konstutövare med funktionsnedsättning och det problematiseras kring de svårigheter som finns för konstutövare som vill ta sig vidare till en professionell nivå.

I samma kapitel beskrivs en inventering av utövande konstnärer som föreningen Very Special Arts gjort under 1997. Hela 4 000enkäter har skickats ut och 242 personer har svarat. Bilden som framträder skiljer sig inte nämnvärt från idag: personer med intellektuella funktionsnedsättningar har ofta möjlighet att uttrycka sig konstnärligt inom omsorgen, men få kan vidareutbilda sig, och det är i praktiken svårt att studera på annan ort. För döva och hörselskadade personer lyfts bristen på tolkar och svårigheter att ta sig in på konstutbildningar. För personer med fysiska funktionsnedsättningar är tillgång till färdtjänst, egen bil och assistans avgörande. Ungefär hälften uppger att deras funktionsnedsättning begränsat deras framtidsplaner.

Vid den här tiden sågs folkbildningen som en central aktör för att tillgodose personer med funktionsnedsättning tillgång till kultur och eget skapande. Under rubriken folkbildning och skapande lyfts målet att personer med funktionsnedsättning ska kunna utveckla och använda sina konstnärliga och intellektuella förmågor. För att nå dit krävs att högre konst-och medieutbildningar är tillgängliga på lika villkor, att praktiska hinder undanröjs och att tillräckliga resurser och stöd säkerställer möjlighet att delta i studier.

Handlingsprogrammet som föreslås har fem delområden. Det är nog en framträdande tidsmarkör att delområde ett är kultur i vård och omsorg och som ansvariga för att göra kulturen tillgänglig utpekas inte bara kultursektorn, utan också vård- och omsorgssektorn. Samtidigt synliggörs konstnären med funktionsnedsättning. Så spännvidden inom målgruppen är bred.

Vems är då ansvaret inom kultursektorn? Svaret ges. Citat från handlingsprogrammet: ”Ansvaret för funktionshindrades tillgång till kultur ligger på aktörer inom kultursektorn – från Kulturdepartementet ochStatens kulturråd till regionala och lokala kulturinstitutioner och deras huvudmän. Detta enligt ansvars - och finansieringsprincipen som säger att den som driver en verksamhet själv skall ta kostnader och ansvar för att funktionshindrade får tillgång till deras varor och tjänster.”

Ansvars- och finansieringsprincipen var i grunden en välmenad ansats - att alla politikområden skulle ta ansvar för tillgänglighet.Samtidigt har kravet att kostnader ska rymmas inom befintliga ramar fått konsekvenser som sannolikt inte var avsedda. I praktiken har principen även använts som ett avgörande argument mot särskilda satsningar på konst och kultur för personer med funktionsnedsättning.

Det borde ju ändå gå att tänka att alla sektorer kan ta ansvar, samtidigt som möjlighet ges till välbehövliga satsningar. För närutgångsläget är skralt eller t.o.m. inte existerar händer inget inom befintliga ekonomiska utrymmen.

År 2007 pekar Kulturrådet själva ut att de konstnärer som har konstnärlig höjd kan ta del av den ordinarie bidragsgivningen. Men att mycket annat som är inriktat mot eget skapande avslås och anses vara av lokalprägel. Detta innebär bland annat att flera av de initiativ och verksamheter som uppstår, tack vare de särskilda medel som anslagits, fortsättningsvis får förlita sig på kommunalt och regionalt stöd, samt projektmedel från framföralltArvsfonden.

2008 arrangerar Kulturrådet ett Nordiskt seminarium om tillgänglighet till scenkonstområdet i Hallunda, Botkyrka. Deltagarna representerar en bred sammansättning av offentliga aktörer, kulturinstitutioner, intresseorganisationer och specialiserade verksamheter med fokus på tillgänglighet och inkludering inom scenkonstområdet. Och några av de som var på plats finns i rummet här idag.

Ett gemensamt dokument signeras – idag känt som Hallundadeklarationen. Deklarationen betonar behovet av ökad tillgänglighet, ansvarstagande och effektiva styrmedel för att stärka inkluderingen av personer med funktionsnedsättning inom scenkonst och utbildning. Och konstnären är faktiskt synlig här!

Därför kan det kanske te sig märkligt att åren efter Hallunda-deklarationen, är den period som jag skulle vilja utpeka som den farligaste perioden för konstnären med funktionsnedsättning.

Under perioden 2011 till 2016 försvinner nämligen konstnären helt ur synfältet. Och Sverige halkar efter! Utgångspunkten är regeringens strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken inom kultur, medier och idrott som fokuserade på tre saker; att öka möjligheten att delta i kulturlivet, att integrera funktionshinderperspektivet i den ordinarie bidragsgivningen och att göra medier och film mer tillgängliga.

Utifrån detta kommer Kulturrådets handlingsplan2011–2016 för ökad tillgänglighet i kulturlivet med tydliga krav på de kulturinstitutioner som får statsbidrag. Fokus låg på tre delmål:

·      Handlingsplaner ska finnas – samtliga institutioner skulle ha en plan för ökad tillgänglighet senast 2013

·      Enkelt avhjälpta hinder ska åtgärdas – hinder i lokaler och verksamhet skulle åtgärdas senast 2016

·      Webbplatser och e‑tjänster ska vara tillgänglighetsanpassade – digital tillgänglighet skulle säkerställas senast 2016

Det är tre avgränsade mål som får allt fokus. Och visst händer det saker och tillgänglighetsarbetet sker nu verkligen systematiskt med implementeringar, satsningar och uppföljning. Men det är tre mål som framför allt fokuserar på deltagandet – på publikperspektivet. Konstnären är borta. Totalt osynlig.

Låt oss ta en snabb omvärldsblick under samma tid. 2012 formulerar Arts Council Irland sin nya strategi och policy för fortsatt utvecklingsarbete inom kultur och funktionshindersområdet. Strategin är baserad på en behovsanalys som utgår ifrån tre tydliga målgrupper; den första är konstnärer med funktionsnedsättning, den andra är publik med funktionsnedsättning och den tredje är personer med funktionsnedsättning som deltar i kollaborativa aktiviteter inom konst och kultur.

Den distinkta målgruppsindelningen skapar tydlighet och förutsättningar att möta behov med rätt strategi och insats. Här råder det ingen tvekan om skillnaden mellan att delta i och utöva kultur.

2013 kommer kulturskottets rapport För; med och av– en uppföljning av tillgänglighet inom kulturen. Rapporten landar bland annat i följande två bedömningar:

·      Det är viktigt att kraftfulla åtgärder sätts inför att undanröja hindren och göra kulturen tillgänglig för alla, både i fråga om deltagande och utövande.

·      Mer fokus behöver läggas på att personer med funktionsnedsättning ska betraktas som aktörer och inte bara som mottagare av kultur

Nyanser i språket skymmer sikten och förvirrar. För vad är egentligen skillnaden mellan att delta i och utöva kultur? När utöva i detta sammanhang ändå inte inbegriper att utöva professionellt? Flera funktionshindersorganisationer svarar i kulturutskottets uppföljning att det inte går att skilja ut frågan omatt ta del av kultur, från frågan om att utöva kultur. Frågeställningarna hänger samman och problemen är likartade.

Ibland hörs frustrerade utrop, varför händer det inget? Kunskapen finns ju! Och ja, visst finns kunskapen, men vi måste istället fråga oss var kunskapen finns. Den finns djupt inbäddad hos verksamheter, hos konstnärer och i projekt och initiativ som har arbetat med frågan under en långtid. Däremot är det tydligt att kunskapen om förutsättningar för konstnärer med funktionsnedsättning att arbeta och utvecklas inte har funnits i samma utsträckning i de strukturer som faktiskt formar villkoren – i styrningen, i uppdragen eller i resursfördelningen.

Den regionala och kommunala kulturpolitiken har spelat stor roll för utvecklingen inom fältet. Det har skett många olika tillgänglighetssatsningar och Sverige kan idag visa upp flera unika verksamheter runtom i landet med hög kvalitet som fortsatt driver utvecklingen framåt. Problemet är att den ojämna tillgången i praktiken leder till ojämlika förutsättningar för individen att utveckla sitt skapande – från möjligheten att tidigt få prova på, till att nå högsta professionella nivå. När en systematisk nationell plan saknas, blir det avgörande var i landet du bor.

2006 antog FN Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige godkände konventionen i december 2008 och den trädde i kraft i början av år 2009. Konventionen ligger till grund för dagens funktionshinderspolitik, som sedan 2017 har ett nationellt mål om jämlika levnadsvillkor och full delaktighet, med fokus på tillgänglighet och att motverka diskriminering.

Sverige har följts upp av FN genom rapporter och dialoger sedan 2011, senast 2024 då nya rekommendationer lämnades. FN‑kommittén pekar på att Sveriges problem inte främst handlar om brist på ambition, utan om brist på genomslag i praktiken – där ansvar, samordning och ett rättighetsbaserat perspektiv inte bär hela vägen.

Det är i det glappet mellan rättighet och praktik, som konstnären med funktionsnedsättning blir osynlig i kulturpolitiken:rättigheterna finns, kunskapen finns – men de tar inte form i de strukturer som ger förutsättningar till utbildning, arbete och konstnärlig utveckling.

Men det finns hopp! Under 2025 händer det - äntligen! I början av förra året lanserar projektet Viaductus en intervjustudie – en av de första i sitt slag, där bilden av konstnären med funktionsnedsättning fylls i bortom konturerna, och där såväl hinder och barriärer som framtida möjligheter blir synliggjorda.

I slutet av 2025 lämnar Myndigheten för delaktighet sitt förslag till en ny nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken och iden kliver äntligen den professionella konstnären fram och tar plats!

Nu finns det, mig veterligen, för första gången i nationella styrdokument formulerat en ansats som pekar ut behovet av att förbättra kunskapen och skapa förutsättningar som möjliggör för utbildning, arbete och anställning för konstnärer med funktionsnedsättning.

Så låt oss vara konkreta om vad som krävs framåt. Det handlar om att öppna vägarna in i yrket, att skapa villkor som gör det möjligt att arbeta som konstnär – och att säkerställa representation och inflytande.Och ytterst handlar det om att ge rättigheterna faktiskt genomslag - i praktiken. Först då kan konstnären träda fram och få jämlika förutsättningar att verka.

Sophia Alexanderson

Verksamhetschef och Konstnärligledare

ShareMusic & Performing Arts

‍