Att våga lyfta blicken – scenkonstnären Ewe om inspiration, tillgänglighet och nya perspektiv efter Edinburgh

"Jag tänkte på så mycket kring möjligheter, vad som faktiskt går att skapa om man bara vågar lyfta blicken litegrann. Inte bara att se utanför boxen utan att det också finns så många lager utanför den som man kanske inte alltid tänker på." – Ewe

Hur upplevde du veckan i Edinburgh över lag?

- Jag upplevde veckan som intensiv, rolig och väldigt lärorik. Jag tänkte mycket kring möjligheter – vad som faktiskt går att skapa om man bara vågar lyfta blicken lite. Det handlade inte bara om att tänka utanför boxen, utan om att inse att det finns så många lager utanför den, som man inte alltid reflekterar över.

Du pratade om att mötena och samtalen i Edinburgh gav dig ny inspiration – kan du ge exempel på något särskilt som fastnade?

- Vi hade flera networking-träffar där jag fick möjlighet att möta scenkonstnärer och organisationer som påminner om det vi gör på ShareMusic. Vi knöt kontakter, och det vore så roligt om det i framtiden kunde leda till samarbeten.

Fanns det någon föreställning eller scenkonstnär du kände extra starkt för?

- Jag tyckte om föreställningen Tongue Twister - En enmansföreställning av och med Greg Sinclair. Han bjöd på en 50 min lång show med tungvrickarramsor från alla världens hörn, samtidigt som Greg dansade i olika utklädnader. En av de var gjord av tillplattade pantburkar…I allt detta fanns det en god blandning av ljud som på ett helt otroligt sätt vävde samman hela föreställningen.

Jag gillade föreställningen för att jag fascineras av onemansshow-formatet på grund av att du inte har någon annan att luta dig mot - förutom dig själv på scenen. Om du missar något som till exempel repliker eller stick så är det ingen annan än du själv som kan rädda dig. Här krävs det att hitta egna lösningar och metoder för att ta sig vidare och totalt äga det.

Du nämnde tillgänglighet som ett återkommande tema – såg du något särskilt under veckan som fler borde inspireras av?

- Absolut. Till exempel taxibilarna – de hade ramp som chauffören enkelt fällde ut, och du kunde bara ringa ett samtal och få en rullstolsanpassad taxi inom fem minuter. Det är tyvärr inte en självklarhet i Sverige, särskilt inte om du är turist och använder rullstol.

Jag vill också lyfta brandsäkerheten. Alla teatrar och museer hade evakueringsstolar, alltså stolar som utbildad personal använder för att bära ut personer med funktionsnedsättning vid brand. Här i Sverige blir jag ofta hänvisad till ett brandsäkert trapphus och får vänta på att någon ska informera brandkåren om att jag finns där inne. Det här systemet i Edinburgh kändes både tryggare och mer genomtänkt.

"Det finns labb – och så finns det labb"

Erfarenheterna från Edinburgh bär Ewe med sig, men det är inte första gången ett projekt förändrat hans syn på scenkonst och hans egen roll i den. Han berättar om ett tidigare labb under Bibu-biennalen i Helsingborg:

- Jag brukar säga att det finns labb och så finns det labb. Labb som verkligen lämnar spår. Det här var ett sånt.

Med dansaren Caroline Bowditch som labbledare var frågan från start tydlig: ”Vad behöver du för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt?”

- Väldigt snabbt blev vi tighta och vågade dela med oss. Tryggheten fanns från början. Om jag kastar mig ut i ringens mitt och faller rakt ner så vet jag att alla i ringen kommer att hjälpa mig upp.

I labbet fick deltagarna skriva kärleksbrev till sig själva, världen ochframtiden. I sitt brev skrev Ewe:

"I’m so happy to be here in the right context where I can influence, not the whole world but a tiny little bit… I will never shut up. I will always show and tell that it works."

Vad tar du med dig hem – både som person och scenkonstnär?

- Att resa tycker jag alltid handlar om att man hittar bitar hos sig själv som blir lättare att sätta ihop, eller så hittar man bitar som man trodde passade bra men blir enklare att identifiera och sätta på rätt plats i sig själv. Jag har blivit stärkt av den här resan i mitt inre och fått mer kunskap kring livet överlag.

Är det någon idé eller impuls från veckan du redan känner att du vill utforska vidare?

- Ja, vi i Elefantöra har inte riktigt riktat oss till en specifik publik tidigare. Men jag undrar: vad skulle hända om vi skapade ett konsertprogram särskilt riktat till barn och unga?

Vad skulle du vilja skapa utifrån de intryck du fått?

- Jag skulle vilja göra en konsert där barn inte bara är publik utan också får känna sig delaktiga. Under festivalen i Edinburgh fick barnen efter föreställningen Not Falling leka på scenen, hänga i ringar och ställa frågor till ensemblen. Det var så fint. Så vill jag också jobba.

Vad vill du säga till någon som står där du stod innan labbet i Helsingborg – den som tvivlar på om det finns plats för just deras uttryck?

- Jag var väldigt nervös inför labbet i Helsingborg då det skiljde sig mycket från andra labb jag har deltagit i. Vi såg på scenkonst och medverkade i labbet under dagarna tillsammans med Imaginate. Vi fick på en ganska kort tid väldigt starka band till varandra och det fick mig som scenkonstnär och människa ett perspektiv på vad det är jag egentligen gör eller skapar när jag arbetar men också vad jag själv och andra behöver för förutsättningar för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Om just du får chansen - ta den, du kommer inte att ångra dig.

‍