ShareMusic använder cookies för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Läs mer om cookies
Foto: Stephan Bozic

Jag fick ett mail och kastade mig ut!

Lyssna på texten

Lättläst version

Intervju med Ewe Larsson, musiker

Ewe Larsson från Göteborg är en av medlemmarna i ShareMusics musikensemble Elefantöra. 2020 hade vi glädjen att meddela att Ewe blev anställd musiker hos oss hela året. Utöver att delta i Elefantöras projekt kom hon att medverka i fler sammanhang och hjälpte oss att presentera vårt arbete med musikteknologi. Hon om någon har erfarenheter från området! Vi knep åt oss en liten pratstund med Ewe strax efter beskedet, någonstans mellan Gnosjö, Malmö och Umeå.

Hej Ewe! Hur känns det att vara anställd som musiker hos ShareMusic resten av 2020?

– Helt galet! Jag fattar det inte riktigt. Det är fantastiskt.

Så fort jag kom in i den här ”ShareMusic-bubblan” kände jag att här vill jag vara! Det här är bra människor, det är ett gött gäng, det är bra grejer man gör, det är professionellt. Så det känns helt magiskt. Jag är jätteglad!

Så började det

När vi frågar hur det kom sig att Ewe blev en av musikerna i Elefantöra, berättar hon att hon jobbade på kontor men kände att hon ville göra något annat. Musiken har funnits med henne sedan hon var barn, hon har stått en del på scen som skådespelare, men ville få ägna sig mer helhjärtat åt musiken. Men Ewe visste inte riktigt vilken väg hon skulle gå och höll tillbaka sig själv.

– Jag tänkte att ”nä, jag kan ju inte detta och inte ska väl jag…” Jag spelar ju piano, jag har gehör och så, men jag har inte gått någon utbildning. Jag har lärt mig själv. Det har varit några som har hjälpt mig lite på vägen, men jag är inte skolad, berättar Ewe. Sedan fick jag ett mail. Jag kommer inte riktigt ihåg varifrån, Rörelsehindrad Ungdom kanske, men det stod i alla fall att ShareMusic sökte musiker till sin iPad-ensemble. Då tänkte jag att ”Jamen, det kan jag ju söka!”

Ewe hade hållit på lite med musikappar och musikteknologi innan, men inte så mycket. Hon hade även några kompisar som varit på ShareMusic-kurser längre tillbaka i tiden och de hade varit nöjda. Ewe själv hade sett några filmer om vad ShareMusic gjort tidigare.

– Man känner ju någonstans när man hör eller ser något, att det här är bra grejer. Så jag sa till mig själv att ”Jag testar väl då.” Sedan glömde jag bort att jag hade ansökt! Och så ringer Janne [producent på ShareMusic] en dag och sa att de ville träffa mig och jag tänkte att ”Men hjälp, vad är detta?”, berättar Ewe med ett skratt.

– Så det var så det började. Jag fick ett mail och kastade mig ut.

Kulturfesten 2020

I september medverkade Elefantöra tillsammans med kammarmusikensemblen Gageego! i Kulturfesten, en digital kulturfestival som arrangerades av Region Jönköpings län. Tillsammans framförde ensemblerna Beethovens Cello sonata op 5, nr 2. Cellisten och pianisten framförde sats 1 och 2, medan Elefantöra och slagverkaren framförde sats 3. Vi bad Ewe att berätta om hur arbetsprocessen gått till inför den ganska originella konserten som spelades in i en fabrikslokal i Gnosjö, pianisten var i Gnosjö Missionskyrka – och cellisten var i Italien!

– Ja, corona har ju gjort allting annorlunda, börjar Ewe. Men vi har haft Skypemöten med Elefantöra och Gageego under våren. Vi byggde upp en ljudbank tillsammans där vi lade upp ljud utifrån den här Beethoven-sonaten.

Hon fortsätter att berätta om hur de lyssnade på Beethovens musik, pratade om den, vad de fick för associationer. De fick arbeta väldigt fritt utefter frågorna Vad hör du? Vad tänker du när du hör sonaten? Hur vill du uttrycka det här verket? Musikerna skapade då ljud utifrån sina egna tankar och känslor och laddade upp i ljudbanken. Sedan fick de gå in i banken och ”greja” med varandras ljud, förändra och bearbeta. Slutligen träffades de i Gnosjö där de gick igenom materialet och delade med sig av sina tankar.

– Bara att komma in den där lokalen i Gnosjö var ju jättehäftigt, säger Ewe och gestikulerar uttrycksfullt med händerna. Det var en fabrik [Göhlins] som gjorde tejp för flyg- och bilindustrin. Att det ens fanns! Bara att komma in där var så häftigt, och sedan att få höra ljudet! När jag spelar hemma har jag bara en liten soundbar som jag kopplar upp mig till, en högtalare och en bas. Här var det ju hur mycket som helst! Det blev en helt annan atmosfär och de ljud jag hade tagit med mig, de bara försvann helt plötsligt. Så jag bestämde mig för att ”Nä, jag samplar om nya ljud som vi gör här”, ljud som vi gjorde på plats där och då. Jag fick helt enkelt tänka nytt. På ett sätt var det ju jobbigt att göra om, men det blev ändå bra. Det var coolt.

Ewe berättar sedan hur Gusten Aldenklint, ljuddesigner i Elefantöra, samordnade musiken. Tillsammans kom de fram till olika delar av stycket som de skulle spela och Gusten vägledde dem i hur de skulle lägga upp det hela. Sedan beskriver Ewe hur deras gemensamma tolkning av Beethovens sonat växte fram utifrån deras individuella tankar.

– Det var gemensamt och ändå mycket av vad man själv tyckte och tänkte. Det var häftigt.

Var det kul att spela tillsammans igen också?

– Ja, det var kul. Vi har ju haft mycket kompositörer som har jobbat med oss, men nu fick vi fokusera mycket på oss – hur vi spelar, hur vi ville lägga upp det. Det är klart, Beethoven fanns ju med oss, tillägger Ewe och skrattar. Men vi fick ändå själva fokusera på vad vi ville göra och hur vi ville att det ska låta. Det var väldigt utvecklande.

Varför ska folk se ert framförande? Vad är unikt med ert verk?

– Det ÄR väldigt unikt! Vi blandar ju en slagverkare, en pianist och en cellist tillsammans med alla iPads. Jag själv tyckte lite från början att ”Oj, det här är nog lite väl långt från varandra, hur fasen ska vi få ihop detta?” Ja, jag var lite tveksam men det är en häftig kombination som till slut faktiskt går ihop och blir väldigt fin.

Ewe betonar också att det är väldigt speciellt att se Elefantöra och Gageego spela ihop, vare sig det är live eller inspelat. Hon berättar att man kan se hur de kommunicerar med varandra och hur bilden av vad och hur de spelar växer fram och blir mycket tydligare under ett framträdande.

– Det sätt vi spelar på tycker jag är väldigt unikt och det är kul att utveckla också. Därför tycker jag det är viktigt att folk får se det, framförallt för personer som kanske har svårt att hålla i ett instrument eller behöver att musikskapande ser annorlunda ut. Att de får se att sånt går att fixa. Den tillgängligheten som finns är något jag inte hade någon aning om och om folk ser oss så kommer den kunskapen att spridas och utvecklas ännu mer! Så därför tycker jag att man ska se oss. Och för att vi är bra förstås. Det är kul och jag tror att det syns.

Utmaningar, lärdomar och nya tankesätt

Vad är det roligaste eller mest utvecklande och utmanande som du har gjort med oss hittills?

– Oj! Det är ju väldigt mycket i olika lager, om man säger. Dels är det hur jag kom in i det här så fort. När jag började i Elefantöra hade ju de andra hunnit jobba med det i något år, så jag kände lite att ”Oj, här kommer jag in ny och herregud, hur gör man detta?”

Efter att ha spelat piano i så många år, var Ewe van vid allt vad det innebär. Hon förklarar att när Elefantöra spelar, har de en klocka framför sig, en tidslinje. Dessutom spelar de efter grafisk notation som de följer och tolkar. Ewe hade inte arbetat med vare sig klocka eller grafisk notation innan. Det var ett väldigt annorlunda sätt för henne att musicera.

– Så det har varit mycket utmanande! Det har även varit spännande att komma till nya platser som jag inte ens visste fanns innan, att få träffa nya människor och få vara i den här bubblan med andra som också tycker om musik. Folk som lite grann vet vad de snackar om, som är med i svängen. Det är väldigt roligt.

Har du lärt dig mycket när du har träffat dem?

– Oh ja! Absolut, jag har lärt mig otroligt mycket, säger Ewe med eftertryck. Både rent musikaliskt och att jag har lärt mig tänka på ett annat sätt. När jag spelar så kan jag vara lite av en perfektionist. Jag kan tänka att ”den tonen funkar inte, det är inte bra.” Men nu har jag lärt mig att det gör ingenting, det är liksom inte så himla noga. Det blir bra ändå. Jag kommer i hamn ändå, säger Ewe och fortsätter:

– Det som också är kul, är att när man har avslutat något, då får man ännu mer idéer till sig själv – man vågar ännu mer! Bara det att, jag tror det var Karen Powers verk, där man grejade mycket med en flygel och skrapade liksom med ett kort på strängarna och jag vet att jag tänkte att ”Nämen, herregud, sådär kan man väl inte göra!” Det var ju liksom mitt instrument, mitt ordinarie instrument, men såna grejer öppnar upp! Efter det tänkte jag istället att ”Jamen den här tonen som jag gör konstigt, den blir ju fin på sitt sätt.” Man förändras i tanken och ser saker annorlunda.

När vi precis ska avsluta intervjun, säger Ewe att hon vill berätta om en sak till.

– Det kan ju uppstå saker på vägen när man reser ihop. Till exempel så var vi på tågstationen i Lund en gång och inte en enda hiss fungerade.

På stationen i Lund måste man ta sig upp via trappa, rulltrappa eller hiss till en gångtunnel som går över spåren. Det är enda vägen till de flesta av perrongerna. Både Ewe och hennes Elefantöra-kollega Hannes använder rullstol.

– Det var bara några få minuter kvar tills tåget skulle gå och vi visste inte hur sjutton vi skulle göra! Det slutade med att de andra helt enkelt lyfte upp oss. Det bara löste sig. Det tycker jag är så fantastiskt, att det är så lösningsfokuserat på ShareMusic. ”Äh, vi lyfter la bara dig!” och ”Händer det någonting så ordnar vi det.” Det är så enkelt. Det är inga frågetecken eller konstigheter. Det gillar jag. Det betyder väldigt mycket.

Samtliga foton: Stephan Bozic

Här kan du se och höra Elefantöras framförande av tredje satsen av Beethovens Cello Sonata op 5, nr 2 tillsammans med Gageego.

Artikeln publicerades ursprungligen i september 2020.

Definitioner

Mer Information

Lyssna på texten

Lättläst version

Definitioner

Jag fick ett mail och kastade mig ut!

Intervju med Ewe Larsson, musiker

Ewe Larsson från Göteborg är en av medlemmarna i ShareMusics musikensemble Elefantöra. 2020 hade vi glädjen att meddela att Ewe blev anställd musiker hos oss hela året. Utöver att delta i Elefantöras projekt kom hon att medverka i fler sammanhang och hjälpte oss att presentera vårt arbete med musikteknologi. Hon om någon har erfarenheter från området! Vi knep åt oss en liten pratstund med Ewe strax efter beskedet, någonstans mellan Gnosjö, Malmö och Umeå.

Hej Ewe! Hur känns det att vara anställd som musiker hos ShareMusic resten av 2020?

– Helt galet! Jag fattar det inte riktigt. Det är fantastiskt.

Så fort jag kom in i den här ”ShareMusic-bubblan” kände jag att här vill jag vara! Det här är bra människor, det är ett gött gäng, det är bra grejer man gör, det är professionellt. Så det känns helt magiskt. Jag är jätteglad!

Så började det

När vi frågar hur det kom sig att Ewe blev en av musikerna i Elefantöra, berättar hon att hon jobbade på kontor men kände att hon ville göra något annat. Musiken har funnits med henne sedan hon var barn, hon har stått en del på scen som skådespelare, men ville få ägna sig mer helhjärtat åt musiken. Men Ewe visste inte riktigt vilken väg hon skulle gå och höll tillbaka sig själv.

– Jag tänkte att ”nä, jag kan ju inte detta och inte ska väl jag…” Jag spelar ju piano, jag har gehör och så, men jag har inte gått någon utbildning. Jag har lärt mig själv. Det har varit några som har hjälpt mig lite på vägen, men jag är inte skolad, berättar Ewe. Sedan fick jag ett mail. Jag kommer inte riktigt ihåg varifrån, Rörelsehindrad Ungdom kanske, men det stod i alla fall att ShareMusic sökte musiker till sin iPad-ensemble. Då tänkte jag att ”Jamen, det kan jag ju söka!”

Ewe hade hållit på lite med musikappar och musikteknologi innan, men inte så mycket. Hon hade även några kompisar som varit på ShareMusic-kurser längre tillbaka i tiden och de hade varit nöjda. Ewe själv hade sett några filmer om vad ShareMusic gjort tidigare.

– Man känner ju någonstans när man hör eller ser något, att det här är bra grejer. Så jag sa till mig själv att ”Jag testar väl då.” Sedan glömde jag bort att jag hade ansökt! Och så ringer Janne [producent på ShareMusic] en dag och sa att de ville träffa mig och jag tänkte att ”Men hjälp, vad är detta?”, berättar Ewe med ett skratt.

– Så det var så det började. Jag fick ett mail och kastade mig ut.

Kulturfesten 2020

I september medverkade Elefantöra tillsammans med kammarmusikensemblen Gageego! i Kulturfesten, en digital kulturfestival som arrangerades av Region Jönköpings län. Tillsammans framförde ensemblerna Beethovens Cello sonata op 5, nr 2. Cellisten och pianisten framförde sats 1 och 2, medan Elefantöra och slagverkaren framförde sats 3. Vi bad Ewe att berätta om hur arbetsprocessen gått till inför den ganska originella konserten som spelades in i en fabrikslokal i Gnosjö, pianisten var i Gnosjö Missionskyrka – och cellisten var i Italien!

– Ja, corona har ju gjort allting annorlunda, börjar Ewe. Men vi har haft Skypemöten med Elefantöra och Gageego under våren. Vi byggde upp en ljudbank tillsammans där vi lade upp ljud utifrån den här Beethoven-sonaten.

Hon fortsätter att berätta om hur de lyssnade på Beethovens musik, pratade om den, vad de fick för associationer. De fick arbeta väldigt fritt utefter frågorna Vad hör du? Vad tänker du när du hör sonaten? Hur vill du uttrycka det här verket? Musikerna skapade då ljud utifrån sina egna tankar och känslor och laddade upp i ljudbanken. Sedan fick de gå in i banken och ”greja” med varandras ljud, förändra och bearbeta. Slutligen träffades de i Gnosjö där de gick igenom materialet och delade med sig av sina tankar.

– Bara att komma in den där lokalen i Gnosjö var ju jättehäftigt, säger Ewe och gestikulerar uttrycksfullt med händerna. Det var en fabrik [Göhlins] som gjorde tejp för flyg- och bilindustrin. Att det ens fanns! Bara att komma in där var så häftigt, och sedan att få höra ljudet! När jag spelar hemma har jag bara en liten soundbar som jag kopplar upp mig till, en högtalare och en bas. Här var det ju hur mycket som helst! Det blev en helt annan atmosfär och de ljud jag hade tagit med mig, de bara försvann helt plötsligt. Så jag bestämde mig för att ”Nä, jag samplar om nya ljud som vi gör här”, ljud som vi gjorde på plats där och då. Jag fick helt enkelt tänka nytt. På ett sätt var det ju jobbigt att göra om, men det blev ändå bra. Det var coolt.

Ewe berättar sedan hur Gusten Aldenklint, ljuddesigner i Elefantöra, samordnade musiken. Tillsammans kom de fram till olika delar av stycket som de skulle spela och Gusten vägledde dem i hur de skulle lägga upp det hela. Sedan beskriver Ewe hur deras gemensamma tolkning av Beethovens sonat växte fram utifrån deras individuella tankar.

– Det var gemensamt och ändå mycket av vad man själv tyckte och tänkte. Det var häftigt.

Var det kul att spela tillsammans igen också?

– Ja, det var kul. Vi har ju haft mycket kompositörer som har jobbat med oss, men nu fick vi fokusera mycket på oss – hur vi spelar, hur vi ville lägga upp det. Det är klart, Beethoven fanns ju med oss, tillägger Ewe och skrattar. Men vi fick ändå själva fokusera på vad vi ville göra och hur vi ville att det ska låta. Det var väldigt utvecklande.

Varför ska folk se ert framförande? Vad är unikt med ert verk?

– Det ÄR väldigt unikt! Vi blandar ju en slagverkare, en pianist och en cellist tillsammans med alla iPads. Jag själv tyckte lite från början att ”Oj, det här är nog lite väl långt från varandra, hur fasen ska vi få ihop detta?” Ja, jag var lite tveksam men det är en häftig kombination som till slut faktiskt går ihop och blir väldigt fin.

Ewe betonar också att det är väldigt speciellt att se Elefantöra och Gageego spela ihop, vare sig det är live eller inspelat. Hon berättar att man kan se hur de kommunicerar med varandra och hur bilden av vad och hur de spelar växer fram och blir mycket tydligare under ett framträdande.

– Det sätt vi spelar på tycker jag är väldigt unikt och det är kul att utveckla också. Därför tycker jag det är viktigt att folk får se det, framförallt för personer som kanske har svårt att hålla i ett instrument eller behöver att musikskapande ser annorlunda ut. Att de får se att sånt går att fixa. Den tillgängligheten som finns är något jag inte hade någon aning om och om folk ser oss så kommer den kunskapen att spridas och utvecklas ännu mer! Så därför tycker jag att man ska se oss. Och för att vi är bra förstås. Det är kul och jag tror att det syns.

Utmaningar, lärdomar och nya tankesätt

Vad är det roligaste eller mest utvecklande och utmanande som du har gjort med oss hittills?

– Oj! Det är ju väldigt mycket i olika lager, om man säger. Dels är det hur jag kom in i det här så fort. När jag började i Elefantöra hade ju de andra hunnit jobba med det i något år, så jag kände lite att ”Oj, här kommer jag in ny och herregud, hur gör man detta?”

Efter att ha spelat piano i så många år, var Ewe van vid allt vad det innebär. Hon förklarar att när Elefantöra spelar, har de en klocka framför sig, en tidslinje. Dessutom spelar de efter grafisk notation som de följer och tolkar. Ewe hade inte arbetat med vare sig klocka eller grafisk notation innan. Det var ett väldigt annorlunda sätt för henne att musicera.

– Så det har varit mycket utmanande! Det har även varit spännande att komma till nya platser som jag inte ens visste fanns innan, att få träffa nya människor och få vara i den här bubblan med andra som också tycker om musik. Folk som lite grann vet vad de snackar om, som är med i svängen. Det är väldigt roligt.

Har du lärt dig mycket när du har träffat dem?

– Oh ja! Absolut, jag har lärt mig otroligt mycket, säger Ewe med eftertryck. Både rent musikaliskt och att jag har lärt mig tänka på ett annat sätt. När jag spelar så kan jag vara lite av en perfektionist. Jag kan tänka att ”den tonen funkar inte, det är inte bra.” Men nu har jag lärt mig att det gör ingenting, det är liksom inte så himla noga. Det blir bra ändå. Jag kommer i hamn ändå, säger Ewe och fortsätter:

– Det som också är kul, är att när man har avslutat något, då får man ännu mer idéer till sig själv – man vågar ännu mer! Bara det att, jag tror det var Karen Powers verk, där man grejade mycket med en flygel och skrapade liksom med ett kort på strängarna och jag vet att jag tänkte att ”Nämen, herregud, sådär kan man väl inte göra!” Det var ju liksom mitt instrument, mitt ordinarie instrument, men såna grejer öppnar upp! Efter det tänkte jag istället att ”Jamen den här tonen som jag gör konstigt, den blir ju fin på sitt sätt.” Man förändras i tanken och ser saker annorlunda.

När vi precis ska avsluta intervjun, säger Ewe att hon vill berätta om en sak till.

– Det kan ju uppstå saker på vägen när man reser ihop. Till exempel så var vi på tågstationen i Lund en gång och inte en enda hiss fungerade.

På stationen i Lund måste man ta sig upp via trappa, rulltrappa eller hiss till en gångtunnel som går över spåren. Det är enda vägen till de flesta av perrongerna. Både Ewe och hennes Elefantöra-kollega Hannes använder rullstol.

– Det var bara några få minuter kvar tills tåget skulle gå och vi visste inte hur sjutton vi skulle göra! Det slutade med att de andra helt enkelt lyfte upp oss. Det bara löste sig. Det tycker jag är så fantastiskt, att det är så lösningsfokuserat på ShareMusic. ”Äh, vi lyfter la bara dig!” och ”Händer det någonting så ordnar vi det.” Det är så enkelt. Det är inga frågetecken eller konstigheter. Det gillar jag. Det betyder väldigt mycket.

Samtliga foton: Stephan Bozic

Här kan du se och höra Elefantöras framförande av tredje satsen av Beethovens Cello Sonata op 5, nr 2 tillsammans med Gageego.

Artikeln publicerades ursprungligen i september 2020.

Bildgalleri

Upptäck mer