ShareMusic använder cookies för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Läs mer om cookies
Tonsättaren Magnus Larsson sitter i en blå fåtölj, pratar och gestikulerar med händerna framför sig. Han har kort hår, skägg och glasögon. Han har på sig en ljusgrå tröja och mörkblå jeans
Foto: ShareMusic & Performing Arts
31
January 2022

Min konvention: Möte med en engagerad tonsättare

Den 24 november 2021 mötte tonsättaren Magnus Larsson vår ensemble Elefantöra och cellisten Emma Samuelsson i en workshop för att arbeta med musiken till Min konvention. Vi är alltid nyfikna på arbetsprocesser så vi bokade en intervju med Magnus och mötte en engagerad tonsättare i ett samtal om drivkrafter, vikten av delaktighet och vad som händer i hjärnan när en jobbar konstnärligt.

Sommaren 2020 gjorde ShareMusic en utlysning där vi sökte tonsättare till vårt nya projekt Min konvention, under ledning av regissören Karin Styvers. Vi fick in ett antal ansökningar, men till slut föll valet på Magnus Larsson. Min konvention är en föreställning av barn, för barn, om deras konvention. Ett samarbete mellan partners i Sverige och Armenien.

Varför sökte du utlysningen? Vad fick dig intresserad av projektet?

– Det var en bekant som mailade mig och tipsade om utlysningen. Jag kommer ihåg att jag blev jätteglad när jag fick det.

Magnus beskriver hur han alltid känner sig väldigt ödmjuk inför att människor ”bjuder upp till dans” och vill jobba med honom i olika projekt. I sin roll som tonsättare kommer han ofta in ganska sent i projektet, när det redan varit igång ett tag. Han är oftast inte med från starten, men han tycker bara det känns fint att bli inbjuden mitt i processen.

– Sedan tycker jag att konst och kultur ska skildra och påverka vårt samhälle, det är viktigt, betonar Magnus. De projekt som dyker upp och har den sociala faktorn inbyggd, något som ShareMusic faktiskt gör, det är något man ska vara rädd om. Det ska man engagera sig i, tycker jag. Det är viktigt och härligt när konsten kan få ha flera lager. Att det säger något om världen vi lever i, det tycker jag om. Men sedan behöver vi såklart underhållning också!

Berätta om hur musiken speglar konventionen i föreställningen?

– På ett plan genomsyrar den allt. Jag tänker att när en jobbar konstnärligt på det sätt som jag gör, handlar det om att skapa ett verk utifrån en uppsättnings förutsättningar och hålla sig till dem, förklarar Magnus. Det som händer i hjärnan är att den sätter ihop de olika elementen. I det här projektet läser jag till exempel barnkonventionen och den ska sitta ihop med en cello. Då funkar hjärnan så att den delen av hjärnan som läst barnkonventionen och den som tänker på cellon börjar att samtala med varandra. Hjärnan sätter ihop det.

Magnus funderar vidare på det där med inspiration och menar att skapa är lite som när man tittar på konst. Du ser något och hjärnan kopplar ihop olika delar, börjar associera utifrån de förutsättningar du har – erfarenheter, minnen och liknande.

Har man en stark förutsättning som i Min konvention, då är den med både konkret och undermedvetet. Den blir som ett filter som allting passerar igenom. Det konstnärliga resultatet påverkas oundvikligen av förutsättningarna. Här är det barnkonventionsfiltret först, sedan cello och elektronik. Det där filtret gör att det bara inte går att undvika att inspireras av det.

Sedan berättar Magnus att barnkonventionen framkommer tydligt i musiken genom en talkör som han och Karin Styvers spelat in med barn under en workshop. Han beskriver att det är ett demonstrationståg som kommer närmare och närmare. Barnkonventionen är essensen i föreställningen, särskilt de fyra grundprinciperna. Barnen skanderar ”Barn har rätt att höras och komma till tals.”

Hur är det att arbeta med cellisten Emma Samuelsson? Ni har ju arbetat ihop tidigare.

– Emma är en av Sveriges absolut främsta cellister, säger Magnus direkt. Emma är fantastisk. Hon har en osviklig känsla för att göra musiken till sin egen. Det är en styrka hon har. Hon kan ta ett material och omvandla det till sitt eget. Hon har en enorm känsla för att göra saker på riktigt. När man jobbar med Emma jobbar man inte bara med en kompetent person, utan en passionerad person som faktiskt bryr sig om slutresultatet. Det är det det handlar om.

Till vardags jobbar Emma i orkestern på Wermland opera och hon och Magnus har jobbat ihop ett antal gånger tidigare. Magnus beskriver hur han aldrig upphör att fascineras av det skickliga hantverket som riktigt duktiga musiker besitter, att så enkelt kunna göra något som är så vackert.

– De där svarta prickarna på ett papper som jag ger till någon som Emma. Att få höra de genom henne – det blir helt fantastiskt. ”Men gud så bra det blev” illustrerar Magnus med en målande gest.  Det är en sådan otrolig lyx!

Hur var det att arbeta med Elefantöra som var en ny bekantskap för dig?

– Det var ball alltså. Fyra individer verkligen. Nu var ju två nya i ensemblen dessutom, Sayam och Louisa. Och Sayam presenterade sig som poet – det var ju underbart.

Elefantöra har ett eget universum, fortsätter Magnus. De kan bygga planeter, det tyckte jag om. Det blev jag imponerad av. Och det var lätt på något vis. Det är imponerande när man träffar fyra musiker på det här sättet. Jag skickade material till dem i förväg och de bara omfamnade det – Nu kör vi! – Och ja, så körde vi. Det var hur smidigt som helst.

Magnus fortsätter med att beskriva hur han uppskattar att resultatet med Elefantöra blir olika varje gång. Att de är skickliga på att fånga upp affekten i de olika delarna i stycket. Han betonar att han tycker att grejen med Elefantöra är att låta dem vara det dem är, ta fasta på vilka de är och låta dem vara fria i musiken.

– Att låta människor vara fria inom projektet, det blir bäst. Det är nog det svåraste konstnärligt, att våga låta folk vara fria. Men för mig är det så, låt Elefantöra vara just Elefantöra, låt dem inte göra annat.

Efter en stund säger Magnus igen att han blev imponerad av Elefantöra. Han menar att deras lågmälda enkelhet att ta till sig ett material är både fint, bra och enkelt. Magnus berättar att han var nervös inför mötet med Elefantöra, att ”här kommer kompositören…” och ska bestämma. För Magnus är det fullständigt centralt att skapa förutsättningar för att han, Emma och Elefantöra ska vara gemensamma avsändare av verket.

– Det är avgörande för att få fram ett personligt konstnärligt material. De som ska vara med måste känna sig delaktiga, betonar Magnus. Är man inte det, genomför man bara någon annans idé och då kommer man inte lika långt i uttrycken. Då blir det bara ett ”Är du nöjd? Är jag nöjd?” Delaktighet är nödvändigt för en gemensam avsändare av musiken.

Vad är det för ljudvärld du vill bjuda in publiken till i Min konvention?

– Musiken är ju föreställningens nervsystem, konstaterar Magnus. Det är liksom kraften i ryggen på berättandet, helt enkelt.

Magnus förklarar att han tycker det är viktigt att ge publiken handtag att hålla sig i när man skapar musik till scenkonst. Att de får något som håller dem kvar i berättandet, något som förstärker upplevelsen. Han målar upp en liknelse där musiken är som en modern odlingslåda i form av en glasglob som hänger i taket. En sådan där man kan se hela rotsystemet och växten med sina blommor och blad. Så föreställer han sig att musiken fungerar – i glasgloben ser du det vackra, blomman, men du ser också det som ligger bakom, det som ligger under, rotsystemet. Musiken innehåller både frid och hot.

– Det är alltid lite pretentiöst när man pratar om det här, säger Magnus. Men musiken innehåller allt, som ett litet växthus – från skott till blomma till…

Vissnar den?

– Den vissnar inte, men det stormar då och då. Men den klarar sig oavsett vilket väder, säger Magnus med ett leende för att sedan byta spår. Rent konkret är det någon sorts elektroakustisk musik. En härlig krock mellan Emmas akustiska bidrag och Elefantöras elektronik. I den krocken lever det, där uppstår något unikt.

Kan du berätta om hur du och Karin har arbetat med barn i processen?

– Jag har bara varit med en workshop, men vi har besökt barn och jobbat tillsammans med dem. Utifrån de fyra artiklarna som Karin valt ut har vi samtalat med barnen för att få deras reflektioner om vad artiklarna betyder för dem. Ett konkret resultat är demonstrationståget, talkören vi spelade in.

Sedan, i projekt som det här kan man alltid undra – vad finns kvar av det sedan? Varför håller vi på? säger Magnus eftertänksamt. De frågorna bär man med sig. Vem bryr sig? Men kanske, om bara någon minns den där stunden när barnen gastar att barn har rätt att höras och komma till tals – om det är allt som finns kvar sedan så var det värt det. Tänk om en av de där ungarna minns det!

Vad blir nästa steg med Min konvention?

– I vecka fem ska vi spela in musiken på Kulturhuset Spira. Då samlar vi alla musiker i deras studio och spelar in den slutgiltiga versionen av den här musiken. Då ska musiken vara klar är det tänkt. Men sedan blir det ju repetitioner såklart, avslutar Magnus.

På grund av tidigare utökade restriktioner var det tyvärr inte möjligt att spela in musiken på Spira i Jönköping som det var tänkt. Inspelningen sköts fram och genomförs på annan ort.

Läs mer om Min konvention.

På bilderna nedan syns Magnus Larsson, Emma Samuelsson och Elefantöra – Evelina Larsson, Joel Mansour, Louisa Danielsson och Sayam Chortip. På första bilden även ShareMusics producent Jan Hansen.
Alla foton i bildgalleriet: David Sundbaum

Upptäck mer