ShareMusic använder cookies för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies. Läs mer om cookies
En ung man spejar efter något. Han har rödblont hår i en Elvisfrisyr, silverjacka och svarta byxor. Han håller handen ovanför ögonen och lätt framåtlutad. Bakom honom syns andra skådespelare i silverjackor.
Foto: Mats Bäcker/Unga Klara
19
October 2022

Humor och poesi är våra metoder! Del 1 om Mosaikteatern

Varje teaterbesök börjar med garderoben. Så även vårt första möte med Mosaikteatern börjar när en vänlig ung man byter våra jackor mot nummerbrickor och ger oss flyers med teaterprogram.  

Vi befinner oss på Mosaikteatern i Stockholm för att lära oss mer om verksamheten genom att se deras föreställningar, träffa konstnärliga ledare och skådespelare samt ta en titt på deras hemmascen – Telefonfabriken. De nyrenoverade och tillgängliga lokalerna ser ljusa och fräscha ut. Det finns möjlighet både till att visa teater och dans här, att repetera och att ta pauser emellan. Konstnärlig ledare och regissör Daniel Rudholm visar oss runt och ger sin framtidsvision av vad huset ska användas till:

- Det är tänkt att det inte bara är vi som ska vara här. Det ska vara gästspel eller att vi bjuder in andra, kanske konstnärer eller publik med funktionsvariationer men inte nödvändigtvis. Man kanske tycker det är kul att dricka kaffe tillsammans eller är intresserad av oss och våra konstnärer och har en workshop där man möter varandra.

En man med kort rödaktigt hår och runda glasögon står vid en vägg med en lång rad svartvita prträttfoton.
Konstnärliga ledaren Daniel Rudholm vid ett galleri av porträttfoton på teaterns skådespelare. Foto: ShareMusic & Performing Arts


Telefonfabriken invigdes i våras med en festivalmånad där fyra föreställningar visades. Den andra stora nyheten är Mosaikteaterns samarbete med Unga Klara, Sveriges nationella scen för barn och unga, kring barnföreställningen Tuma. Vi vill så klart veta mer om verksamheten, men även om de olika föreställningarna. Tillsammans med verksamhetschef Leia Lette ger Daniel Rudholm oss en djupare bild av Mosaikteatern:

- Det är totalt sett 26 personer med funktionsnedsättning som finns på Mosaikteatern, 23 av dem är skådespelare och dansare, andra hjälper till med olika praktiska moment – kollar biljetter eller tar hand om besökare till exempel. Vi är en daglig verksamhet och det innebär att personer med funktionsnedsättning från vissa kommuner har rätt att få en plats här om vi har lediga platser. Vi rekommenderar dock alltid att börja med praktik hos oss där man får känna efter om man från båda håll tror att det gruppmässigt och intressemässigt kan funka.

Vad är det som är unikt med Mosaikteatern?

Leia: - Det är rörelsebaserad scenkonst vi jobbar med mest och inte traditionell teater.

Daniel: - Vi har valt att göra scenkonst utifrån rörelsebaserad, fysisk teater där orden inte är väsentliga. Inte alls så att orden inte ska existera, klart att vi använder ord men de är inte bärande. Vår princip är också att inte ha några personliga assistenter på scen. Men för att våra skådespelare ensamma ska kunna agera på scen behöver vi hitta lösningar. Vi använder ljud-cuer eller ljudsignaler som kan döljas i det konstnärliga. Det betyder inte att det måste vara supertydligt men det kan vara allt från musikskiftningar till konkreta ljud. För oss är det viktigt att skapa förutsättningar att lyfta skådespelarnas värdighet - att ha respekt för konstnärerna som är på scenen och också försöka tillåta dem att sticka i väg. Vi har ett specifikt sätt att tala, leda och vad det är vi fokuserar på. Det är väldigt mycket vi lägger ner i produktioner, vi hittar begreppen som alla förstår, vi talar om energi, om tempo, om riktningar och vi använder piktogram. Vi mäter tempo på en skala från noll till fem.

Hur “planterar” Mosaikteatern sina föreställningar?

Berätta mer om metoden som ni använder – devising.

Leia: - Vi har dans- och teaterträning där idéer plockas. Eller plockar man kanske saker som man jobbade med för länge sen. Man kan jobba med en föreställning väldigt intensivt under några månader.

Daniel: - När vi spelade Signalbyrån, då valde vi att ha två ensembler som gör samma föreställning för att kunna växla, observera, titta och hitta nya idéer. Att ha det pågående spelet. Det är väldigt sällan någon av våra skådespelare känner att det bara är hans/hennes roll. Det är väldigt prestigelöst och generöst: ”Nu tittar jag på dig”, ”Får vi låna av dig?” – ”Javisst”.

Leia: - Med två ensembler blir det mindre sårbart. Och någon avundsjuka bland våra artister har jag inte sett under alla dessa år.

Daniel: - Nej. När Mosaik startade för 15 år sen, det första projektet vi gjorde, var supernervöst just av den anledningen - ska alla få tillräckligt att göra? När man jobbar med barn det brukar man ofta lösa det med till exempel två prinsessor, två prinsar i en och samma föreställning för att det ska bli rättvist. Men vi struntar i det. Vi är alla proffs och det finns en förståelse för att vi gör det tillsammans, det är en ensembleidé.

Leia: - Efter att ha jobbat med verksamheter med människor med funktionsnedsättning i cirka 27 år vet jag att det inte är möjligt att gå in och peka med hela handen innan man känner någon. Först måste man hitta var humorn är någonstans, vad det är personen tycker är kul, var vi kan mötas, det tycker jag är viktigt. Och utifrån det lär man känna varandra. Sen kan man vara hård om det behövs, eller rak, eller väldigt tydlig. För att få liv i något och för att få med folk, för att peppa folk, det handlar jättemycket om humor. Ibland tar det lång tid att hitta vad man tycker är kul men sen lär man känna varandra.

Daniel: - Humor och poesi är våra metoder. Man tycker att det är två olika saker men det är exakt samma sak, de sitter ihop, skönhet och humor.

Det känns som att musik också spelar en viktig roll i era föreställningar. Har ni använt nyskriven musik?

Daniel: - Det gör vi i Människokonung Hamlet. Där är det nyskriven musik hela vägen. Men det är väldigt olika. I barnföreställningen Signalbyrån hade vi också en del nyskriven musik och en del var lånad. Och även i Havet vid sista hållplatsen. Däremot i Nattkulan var musiken plockad från olika källor. I Signalbyrån är musiken lätt anpassad till handlingen på scen, det är väldigt många loopar som kan bli olika långa så det kan variera väldigt mycket utan att det stör. Men när det är färdiga musikstycken som redan har en dynamik i sig då måste det på något sätt stämma överens. Det är ungefär som jag jobbar med ett partitur till en opera – det ska in liksom. Men med våra skådespelare kan det vara lite kortare eller lite längre och med loopar kan man bestämma själv hur det ska bli.

Hur arbetar ni med känslor som visas på scen?

Daniel: - Känslobiten är komplicerad, vi har valt att nämna det som fysiska känslouttryck. Det betyder att göra fysisk aktion som känslouttryck i stället för att uppleva det man visar. Ilska är inte att man känner sig arg utan att man ska knyta sina nävar.

Leia: - Det är inte karaktär, det är hantverk…

Daniel: - I vår grundträning gör vi fysiska aktioner så man snabbt kan plocka bort dem, det är inte någonting som fastnar djupt inne. Sedan finns det skådespelare som har förmågan att plocka känslor inifrån, men för mig är det ganska ointressant som regissör i det här sammanhanget.

Leia: - Det blir ganska abstrakt för våra skådespelare också. Till exempel att vara ledsen – tänk på någon gång du har varit ledsen, hur kändes det?

Daniel: - Och då får man brottas med den känslan resten av dagen. Därför föredrar vi att arbeta med fysisk teater, det handlar om utifrån-och-in arbete, inte inifrån-och-ut arbete. Från aktion och sedan kan det fortplanta sig inne.

Vad är er roll och styrka? Ser ni att personer utvecklas hos er och vill ta sig vidare?

Daniel: - Det vi har och erbjuder är samarbeten med andra konstnärer och professionella artister. Tuma är ett bra exempel på det. För vår målgrupp finns det inte möjlighet idag att läsa på Stockholms konstnärliga högskola och det är inte säkert att det heller behövs. Vi kan inte erbjuda utbildning på det sättet, men det är den dagliga fysiska träningen som är viktig. Jag tror mer på sådana samarbeten och skarpa lägen snarare än utbildningar för vår målgrupp.

- Det finns de som efter ett tag känner att de är färdiga med Mosaikteatern och vill göra någonting annat – det är bara bra, det är också en utveckling i det sammanhanget. Och vi har en tydlig gräns. Vi kommer inte att göra en musikal och sjunga hits, det är inte vår teater.

Leia: - Det är bra att hålla det rent också, att ha en tydlig inriktning. Det finns andra verksamheter som gör musikal.

Om föreställningen Tuma

Ett scenrum med rök och blålila scenljus. Elva personer på scenen är mitt uppe i en scen eller msuiknummer. Mycket rörelse och uttryck. Några skådespelare har synlig funktionsnedsättning, några inte och några är barn.
En scen ur Tuma. Foto: Mats Bäcker/Unga Klara

Publiken träffar Tuma som är huvudkaraktär i föreställningen och hennes stora familj - mammorna Maia och Kimmen, pappa Luthando, syskonen Nino, Tvillingarna, Mormor och Richi, samt Catrine och Kusinerna – redan i foajén på Kulturhuset Stadsteatern. Det känns som att bli bjuden på en middag hos gamla vänner – det är småkaotiskt, högljutt och man blir ett vittne till oändliga diskussioner och lite bråk mellan familjemedlemmarna. Men när man stiger in i salen, blir stämningen alltmer allvarlig. 8-åriga Tuma är sjuk och ligger på sjukhus samtidigt som hennes mormor ligger för döden på ett annat sjukhus. Tumas största intressen är rymden och kvantfysik, och en resa i rymden till mormor är hennes sätt att bearbeta den svåra livssituation hon och hennes familj hamnat i. I fantasivärlden förvandlas nära och kära till en skara udda karaktärer – som till exempel Tvillingarna som plötsligt dyker upp på sjukhuset utklädda till tvättbjörnar och mammorna som förvandlas till en Kapten och en Papegoja. Det som utmärker föreställningen är att det är ett tydligt steg mot inkluderande scenkonst. Tuma är ett samarbete mellan Unga Klara och Mosaikteatern med en stor ensemble med både barn och vuxna samt personer med och utan funktionsnedsättning.  

Hur föddes idén att samarbeta med Unga Klara kring Tuma?

Leia: - Initiativet till föreställningen Tuma kom från Unga Klara, de kontaktade oss. En av våra handledare kände Unga Klaras dåvarande producent, och vi hade en workshop med dem för ett antal år sedan. I samband med workshopen gjorde vi en föreställning för Unga Klara.

Hur såg ert samarbete ut?

Daniel: - Vi i konstnärliga teamet på Mosaikteatern försökte synas så lite som möjligt och bara vara som flugor på väggen. Vi visste att våra skådespelare kommer att göra ett jättebra jobb men vi har funnits där för Unga Klaras ensemble, om det var några undringar, frågor eller förslag. Men vi deltog inte i den konstnärliga processen. Det har betytt mycket för våra artister. De har till exempel egna nyckeltaggar för att gå in på Stadsteatern, hur coolt är inte det? Det är så mäktigt att de går in, sminkar sig, gör sin show. Det är verkligen nästa steg vilket jag tror för vår målgrupp är stort.

Hur många artister från Mosaikteatern är med i Tuma?

Daniel: - Det är sju personer härifrån som varierar i olika konstellationer, de spelar Kusinerna. Vi hade ingen aning om hur mycket våra artister skulle orka, det är ju en lång spelperiod med 47 föreställningar och så har vi ju våra egna föreställningar parallellt. Men det har rullat på så bra.

– Det stora problemet är hur komplicerat det är att boka taxibilar och färdtjänst. Alltså det är inte svårt att göra konst men det logistiska kan bli riktigt knepigt.


Hur såg repetitionsprocessen ut?

Leia: - Den har pågått i tre månader, våra skådespelare repeterade tre gånger i veckan. Det var ganska speciellt eftersom det var barn med som spelade i föreställningen. Unga Klara jobbade med barnen på kvällar eftersom de var i skolan på dagarna. Och så jobbade vi alla på lördagar. Sedan jobbade våra skådespelare med Unga Klaras ensemble två dagar i veckan utan barnen.

Vad har barnen lärt sig av att samarbeta med Mosaikteaterns skådespelare?

Leia: - Jag tycker att barnen från början har varit respektfulla och fina. De visste att våra skådespelare var annorlunda och hade funktionsvariation, men har behandlat dem fint, försökte förstå vad de sa och förstod att den målgruppen också kan göra scenkonst. Barnen har lärt sig olika förhållningssätt.

Daniel: - Tydlighet. Hur ska man göra att det blir tydligt helt enkelt.

Vad har ni för planer i höst?

Daniel: - I höst ska vi göra en dansföreställning för barn. De konkreta efterfrågningarna är ofta lättast att ta tag i – nu är det det som gäller. Konserthuset vill göra en barnföreställning tillsammans med oss också.

Leia: - Samarbetet med konserthuset har skett på samma sätt som föreställningen Tuma uppstod egentligen. Att man hade ett utbyte först och sen tänkte vi ”Just det, vi kan kanske göra en samproduktion!”

Daniel: - Eller hur? Starta någonting, plantera – då blir det på något sätt organiskt och inte påtvingat.

Det här var del 1 av 2 i vår artikelserie om Mosaikteatern. Här kan du läsa del 2.


Om Mosaikteatern

Mosaikteatern är en daglig verksamhet med scenisk inriktning för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Här jobbar man med scenkonst; främst med teater och dans men har även andra fysiska arbetsuppgifter som cirkelträning; lite tuffare gympa- och träningspass. Läs mer via den här länken till Mosaikteaterns hemsida.

Upptäck mer